I onsdags bar det äntligen av till Stockholm för den efterlängtade kryssningen vi hade fått av Stefan i julklapp. Emmy som fyllde 7 år hade inte en aning om att vi skulle åka. Vi ringde på onsdags morgonen och gratta henne och frågade hur hon skulle fira sin dag

- Ja jag ska åka till skolan snart och sen vet jag inte.

När hon klev på bussen i Rättvik blev hon smått överraskad. Resten av familjen Eriksson klev på i Borlänge.

Vi klev på båten 17:15 och båten brukar lämna Sthlm kl 18:00 men det blåste så mycket vi åkte därifrån strax efter åtta.

Träffade Johan, vi höll ihop hela kvällen. Min lilla ängel, vi har träffats varenda kryssning, och man blir alltid lika glad över att se han.

Lasse var alltid lika roligt att se, Emmy och Klara sjöng med på "Egna vägar" det såg så sött ut. Olle ville ha upp Emmy på scenen och sjunga Skattlösabergen men hon var så trött.

När det lasse slutat spelade var det Disco, jag hade så ont i fötterna så jag satt i trappan och prata med Marcus. Klockan fyra gick jag och la mig.

Halv tio var det dax för en jäklig gungig frukost. Det var såna stora vågor ute så hela båten gungade. Frukosten var inte långvarig, barnen mådde inte så bra.

Träffade på Johan så vi satte och prata lite, och tog det allmänt lugnt.

 Sen spelade vi bingo och Emmy fick in 3 rader och kammade in 300 riksdaler.

Mitt upp i allt stress träffar jag på Uffe, typ Lasse Stefanz manager som står med 10 väskor och har lite problem. Jag erbjuder han hjälp och vi lassar en kundvagn full med väskor och jag har fyra väskor. In i hissen med allting, vi fick åka upp och ner i hissen innan vi kom till trean, klockan var 15:40, bussen hem till Borlänge gick 16:05. Jag var sjukt stressad, min packning var fortfarande kvar i hytten. När vi väl kommit ner till däck tre var det bara att kuta till gubbarna, dom stod där och hejjade fram oss. Pust och stön! Dom tackade mig. Olle kramade om mig och sa att jag var lik Sanna Kallur. Öhm jaha?!

Jag kunde inte stanna längre, det var bara att kuta bort till hissen, där stod jag stressad som fan, hissen kom aldrig. Det fanns ingen trappa, öhm.. efter ett tag kom hissen. Tack och lov. När jag klev av på däck 2 stod brorsan där med alla mina grejor! Tusen tack.

Hoppa in i bussen och satte sig till rätta, och vips så sov jag. En stund iaf.

Kroppen gungar än efter dom förbannade vågorna!

Nu måste jag skynda mig, ska möta upp Sandra om 40 min och jag ska hinna duscha på det

Hej och hååå!