Idag är det 25 år sedan mamma och pappa lovade varandra för evigt.

17 September 1983 var det vigsel i Nås kyrka. Ett datum vi aldrig kommer glömma. 35 år har dom varit ett par, eller vad man säger.

Jag kan inte göra något annat än att le, mina underbara föräldrar. Dom är nog mer kära nu än för 15 år sen skulle jag tro. Ta hand om 4 barn, skjutsa på träningar stup i kvarten, pappa som ska på alla sina möten, matcher, allt.

Idag har dom bara sig själva att bry sig om. Det märks mycket mer på dom nu att dom verkligen mår bra, och unnar sig saker dom aldrig har gjort tidgare.

Hela eftermiddagen och kvällen har dom spenderat sin tid på Klockargården i Tällberg, i bröllops sviten. Druckit champagne, ätit massa färska frukter, njutit av 3 rätters middag. Bara dom två

Jag älskar er mamma och pappa, jag vet att ni kommer hålla ihop livet ut!

När nattens mörker falnar å stillar sig till ro. Då kryper jag intill dig som så många gånger förr. Jag har en vän att älska å att dela livet med, ifrån tårar och förtvivlan till att alltid vara glad

Att följa livet lagar var kanske ej så lätt. Man fick glädjas åt det lilla och försöka handla rätt. Men ofta fann jag styrkan i att ha en vän som du
En vän som alltid tröstar när dagen blir för svår

Så låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv. Den lycka som vi känner, låt den stanna livet ut
Å när jag kommer fram till dagen då mitt hjärta slutar slå, då ska du tänka på de stunder som var vackrast i vårt liv

Din kind är märkt av tiden ej så len som då en gång
Ditt hår har stänk av silver så märkt av tidens gång
Men trots att vi förändrats finns ändå något kvar som tiden aldrig rår på
Det är känslorna vi har

Ibland önskar jag att man kunde fly från sina problem. Jag skulle vilja boka första bästa flygbiljett till ett land jag aldrig besökt, besöka museér och kyrkor, bara för att göra något annat, och egentligen som inte intresserar mig ett dugg. Bara för att.. Strosa runt i en annan miljö, knappt säga ett ord på några dagar, mer än yes & no. Att gå där och veta att det är ingen som känner mig, ingen som viskar bakom min rygg.

Hela tiden försöker jag. Jag hatar att känna den känslan av oro och ångest.

Ibland funderar jag på vad jag verkligen har gett mig in på, har jag ens förstått det själv? Kommer jag orka?

Tar dagen som den kommer

Jag vill se världen, jag är trött på att vara instängd i mig själv hela tiden.

är bara så fruktansvärt trött nu att ögonen ser i kors. Dom svider och är trötta precis som jag känner inom mig också. trött på mycket, och det svider i hjärta & själ. Börjar bara få nog av så mycket nu.

men allt är som vanligt, inget är nytt.
jag tar som vanligt och hakar på tåget in i framtiden. för det går ju i alla fall inte att stanna upp här och nu. precis här där jag vill vara.

en omöjlighet som kommer att stanna!

mitt hjärta värker & jag har en stor klump i bröstet.
tårarna ramlar och jag är så svag, så rädd, så förvirrad, så borttappad i någonting som jag inte känner till längre