För att jag saknar allt som har med gymnastik att göra, jag saknar att känna den där illa luktande mattan vi slog volter på, som är dränk med tusen tals svett droppar, jag saknar den här känslan att komma in i hallen, dra fram alla redskap, jag saknar att springa kring älven, springa över hängbron. Jag saknar att sitta hemma och vänta på skjutsen till träningen. Jag saknar att få blåsorna på handen som man fick i barr, blåsorna sprack och det sved som sjutton. Jag saknar den här känslan man har inför en tävling, kommer jag trilla från bommen, kommer jag göra helt fel i fristående. Kommer jag vägra på hoppet, och står jag inte på avhoppet från barr.

Jag saknar att sitta i redskaps rummet med alla vänner och käka våra frukter som vi sedan kastade så långt in i rummet vi kunde. Bakom alla madrasser. Stackars den som fick städa efter oss. Jag saknar gemenskapen vi hade. Få plinga i klockan när man hade klarat av en ny övning.

Jag saknar allt som har med gymnastik att göra

Sedan barnsben har gymnastik alltid varit en del av mig, jag har både hatat och älskat den sporten. Jag var en av dom mest lovande gymnasten i Dalarna. Vilket gjorde att jag ville träna mer, jag ville bli duktigare. Tillsammans med laget åkte vi ner till Skåne på träningsläger. Vi tränade med dom bästa gymnasterna i landet. Staffan Söderberg (Veronica Wagners tränare) fick upp ögonen för mig. Han såg att mina tränare inte var tillräckligt duktiga för min framgång och tillsammans han och jag hade vi en privat träning i barr. Vi försökte oss på att göra jättar, jag snurrade och snurrade, men jag vågade aldrig själv. Även fast jag hade ett helt hav av skum gummi under mig. Jag var alldeles för feg. Men jag hade bland dom bästa somrarna nere i Skåne

Jag började med gymnastik när jag var 6 år, en sån där lek gymnastik. På somrarna var det alltid gymnastik skola i Domnarvet. Syster Sofie var tränare. Jag blev uttagen till ett AG lag, artistisk gymnastik. Vi blev ca 10 tjejer som tränade 2 dagar i veckan. Vi åkte runt på tävlingar runt om i Dalarna. Vid tio års ålder var jag uttagen till miniorlandslaget, uttagningen var i Falun och lilla sportspegeln var där.

-96 Hade jag en kinesisk tränare, hon var alldeles för sträng för min del, stod och tröck ner i spagat och vi fick varsin tröja av henne, och den lukten av tröjan klarade jag inte av. Haha! Två veckor stod jag ut av hennes träning, sen var jag tillbaka i vanliga laget

I tonåren började jag med trupp gymnastik, resten av laget hade också börjat där. Vi började tävla mer och mer runt om i Sverige. Göteborg, Ängelholm, Stockholm. Gävle och diverse små byar. I truppen var vi ett riktigt team, vi peppade varandra och körde gärnet.

Tillslut sa min kropp ifrån, och jag tröttnade på att gymnastik snurrade runt mitt huvud 24/7 Jag ville hellre umgås med vänner än att åka på träning.

Ryggen kändes inte okej, knäna började värka. Jag slutade med flaggan i topp, men det var nog en av dom värsta beslut jag gjort. Något som jag växt upp med i 9 år, skulle jag helt plösligt lämna. Jag hade gjort mitt bästa och jag kände att jag kunde inte utvecklas mer. Jag var nöjd med det jag hade visat för svenska folket.

Som när vi var i Karlstad och tävlade, och när jag gjorde min frivolt på trampetten och hela publiken drog efter andan för att den var så hög och fin. Jag kan än idag höra hur det lät

Att kolla på gymnastik idag kan få mig att gråta. Hur hade det sett ut om jag hade fortsatt? Flyttat till Stockholm och haft en tränare som bara fokuserar på mig, som vill utveckla mig. Visst, man ska inte tänka så. Men hur hade det kunnat sett ut?

Tack mamma och pappa som alltid ställt upp och skjutsa på träningar, köpt dom finaste dräkterna. Ni har alltid funnits där för gymnastiken.

Domnarvets gymnastik klubb kommer alltid vara en del av mig

Bus med Jossan bakom Holiday club

6 Juni -08