Som jag ha sagt tidigare så har jag svårt ibland att uppskatta saker. Man tar som allting för givet. Att saker och ting ska ske på mina villkor hela tiden. Men med åren har jag lärt mig, mognat och förstår saker en aning bättre.

Min käre pojkvän, som behandlar mig som om jag vore det dyraste han hade. Han tycker om mig för den jag är, och försöker inte ändra på mig. I början tyckte jag att det var väldigt ovant att ha någon runt sig många timmar på dygnet. Någon man var tvungen att underhålla, pussa på emellanåt. Jag ville hellst ha en dag i veckan där jag fick vara fri, då jag fick vara själv. Låsa in mig på rummet, och bara vara

Idag är det annorlunda, jag kan inte tänka mig en kväll utan Erik. Nu vill jag ha han runt mig hela tiden. Jag borde lära mig att uppskatta han mer. Han är bäst, på alla sätt och vis. Lyssnar och förstår. Ger mig massage när jag ber om, gör maten när jag är trött efter jobbet. Jag menar på att han inte är en toffel, det är han absolut inte. Jag tror nog att det är så att vi är nykära, och då gör man väl ändå allt för sin kärlek?

Det låter kanske som om jag bara ligger på latsidan och får allting serverat på ett silvetfat, men oftast delar vi upp allting, ena dagen gör han mat, och jag den andra dagen. Men jag måste erkänna att massagen står han alltid för.

ibland önskar jag att verkligen kunde förklara min kärlek till honom.